filipparadin

Filippa Rådin

Annons

Anjas vigselring försvann

Jag kände hur ringen gled av mitt finger och såg den försvinna ner bland klipporna. Det är svårt att beskriva den känslan mer än med ett ord. Jag fick total Panik! Jag förstod att vi nog aldrig skulle hitta den igen. Herre jävlar!!

Men jag måste börja från början. Varför hade jag både Anjas och min vigselring på mig?!!

Innan jag slog igen dörren till lägenheten såg jag att Anja glömt sin ring på bordet så drog snabbt på den på mitt finger för att jag skulle ge henne den när jag kom ner på stranden, men väl nere på stranden ville ungarna olika saker så jag gick direkt i badet med Maxi och glömde helt bort att båda ringarna satt på mig. Elvis ville upp och klättra på klipporna och när Maximilian såg Elvis springa iväg ville han givetvis också dit.

Av någon anledning när vi var uppe bland stenarna och klättrade skakade jag till min hand, i samma stund känner jag Anjas ring glida av mitt finger och försvinna ner bland stenbumlingarna. Både jag och Anja hörde ljudet av hur den studsade men när jag försökte se den i det lilla lilla hålet där den åkte ner såg jag inget mer än skräp. Ölflaskor, plastpåsar och kapsyler. det var så tight att det inte fanns inte en chans för mig att ta mig ner. Anja såg min panik och tog snabbt barnen.  Jag skrek på hjälp och en av dom som kom springande var min hjälte för dagen GÖRAN! Lugn och sansad brandman, vad skulle jag gjort utan denna man??!!! Anja lekte med barnen medan jag och Göran jobbade mot tiden. Det var oväder påväg in och vågorna sköljde kraftigare och kraftigare bland stenarna. Skulle vi hitta den innan vågorna tog den och kanske förde den in under klipporna än värre eller var det redan kört? . Det är inte värdet i pengar som ringen är värd som gjorde mig förkrossad. Utan det emotionella värdet, historien ringen bär och att det är jag som designat den till oss. Först som förlovningsring och sedan gjorde jag om den med diamanter till vigselring. Den är oersättlig känslomässigt och jag vill aldrig mer förlora den.

Det är konstigt hur konstruktiv och kreativ man blir i en pressad situation, trots att jag inser i efterhand att jag nog var i chock.

Eftersom att det var såpass trångt ner tog jag min selfie-pinne, som jag som tur nog köpte här om dagen och förde ner mobilen i hålet så att jag både kunde lysa upp men också ta bilder som vi sedan tittade på i hopp om att se den någonstans. Vi kämpade på en stund samtidigt som det började regna lite. Anja packade ihop för att gå hem med barnen då Göran tyckte sig se något som glimmade till men vågade inte hoppas för mycket.

Han såg rätt, under ölflaskor och glas låg den. Nu var utmaningen att få upp den och att den inte skulle åka iväg av vågorna för då skulle vi vara körda. Varje våg som kom in nu blev kraftigare och kraftigare och vi visste att vi inte hade lång tid på oss. Vi gjorde en låg krok av en gammal stålgalje och sakta sakta lyckades Göran krypa under glas och skräp som låg och tryckte över ringen och krokade i ringen. Vid det läget var det bara att hålla tummarna att det inte skulle komma in en våg och ta den på vägen upp.

Turen var med oss och vi lyckades!!! Både Göran och jag skakade av adrenalin och skrek av lycka.

Jag undrar om det är så här att ta OS-guld eller om min känsla nere på stranden idag var ännu bättre?? Svaret på den kommer jag aldrig få veta jag vet bara att jag var vimmelkantigt euforisk.

Tack för idag 

På eftermiddagen drog vi ner till stranden igen för att hinna med ett sista bad. imorgon åker vi hem igen. 

Kommentarer
filipparadin

Kommentera

  1. Ebba

    Åh vad skönt att ni hittade den! Började läsa inlägget om ringen och brandmannen Göran tidigare i veckan men blev avbruten. Så fortsatte först nu. Vad förvånad jag blev när jag sen såg bilden! Göran är ju min systers svåger. Att det skulle vara den Göran trodde jag ju aldrig. 😃

    1. filipparadin
      filipparadin

      Skojar du!!😄😄😄 Världens bästa Göran!!Så roligt och vad världen är liten😊. Ta hand om dig och hälsa när du träffar hon nästa gång 😊 kram F

  2. Agda den förste

    Oj oj oj, vilken pärs. Förstår precis hur du kände dig. Har själv blivit av med mina ringar (har nu varit gift i 47 år) och fått de tillbaka igen.
    Vad fick Göran för ”uppskattningspresent” eller han var nöjd med att bara kunnat hjälpa till ? Det hade jag varit i alla fall :-))))
    Älskar din blogg, den innehåller allt. Lycka till på hemresan.
    Hälsningar Skåne.

  3. Synne

    Så glad för er skull! ❤️ Det är nu över elva år sedan som jag tappade min och jag saknar den så. Har skaffat en ny men det är inte detsamma.

  4. Sandra

    puh, vilken pärs, tur att ni hittade den igen och allt slutade väl 🙏🏽💕
    Bra jobbat av Göran med.
    Hoppas ni nu kommit hem väl.
    Kram Sandra

  5. Lotta

    Å vilken panik. Förstår precis vad du menar, att i det läget så skiter man rent ut sagt i värdet, det är det emotionella värdet som gör dessa ringar helt oersättliga. Min förlovningsring har suttit på mitt finger i nu 22 år, och vigselringen i 12 år. Vet folk som byter ringar efter ett tag, vilket självklart är helt ok. Men själv vill jag ha dessa ringar för alltid, då det är dessa ringar ”han har satt på mitt finger”. Tur att allting löste sig!!! Kram Lotta

Annons